vet inte vars jag ska börja, men hur mycket skit ska en människa behöva gå igenom i sitt liv om de här bara är början? varför dras alltid den här typen av människor till mig, vad har jag gjort för fel? vad utstrålar jag?
bara tanken av hur vissa människor fungerar, jag är bara så jävla arg, förbannad, irriterad o allt som hör där till. kalla mig känslokall men att lämna var ta mig fan de bästa jag gjort och de som jag väntat på, alldeles för länge. varför gör man så mot sig själv? varför går man dag ut o dag in o kämpar sig igenom nåt man bara vill spy på? för jag är rädd, rädd för att vara ensam. men egentligen är jag inte det, jag är rädd för att ta beslutet. önskade att minnen går att radera men detta är tyvärr nåt jag kommer få leva med, jag vill inte minnas..

men iaf, en sten lättade från mina axlar den natten efter krogen, när jag satt i en fullpackad bil på väg HEM, aldrig mer, aldrig mer ska jag sätta mig i en sån situation. jag mår bra, jag mår så jävla bra. jag får göra exakt vad jag vill, när jag, hur jag vill! detta är den största frihetskänsla jag känt.